Ylvan

Ikväll ska jag berätta en liten berättelse om mig som snorunge. Mamma berättade den ikväll och jag kommer själv inte ihåg, men kan helt klart se det hela framför mig. De som kände mig som liten kan bekräfta att jag var en liten tjurig snorunge som skrek och aldrig gav sig. Lite stämmer det väl än, men det har verkligen trappats ned med åren. Detta är alltså Åke och jag i ett nötskal.

Så här var det:
Min bror Åke var på hörselkontroll på barnavårdscentralen som 4-åring. Av någon anledning var läkaren/sköterskan (kommer inte ihåg vilket) lite virrig och kallade Åke för Erik (Ett av hans andranamn). Åke vart alldeles förvirrad så att han inte kunde koncentrera sig på vad han skulle göra. Detta resulterade i att han fick komma tillbaka och göra fler test fast det inte var något fel på hans hörsel. Ska påpeka att mina föräldrar rättade henne flera gånger men hon fortsatte kalla honom Erik.

Så vidare till lilla Ylva då. Jag blev varken kallad Maj eller Birgitta trots att det var samma kvinna som var med. Men när hon skulle sätta på mig ett på hörlurar så började jag självklart att skrika, jag totalvägrade. Hon lyckades inte få på mig dem utan skickade hem mamma och mig och bad mamma komma tillbaka vid ett annat tillfälle. Sen ville hon att mamma skulle prata med mig om det innan vi kom tillbaka. Så då gjorde mamma det. Men jag totalvägrade och sa att nej det tänker jag faan inte (fast utan svordommar, var ju 4) Mamma envisades en stund men självklart vann jag. Mamma fick ringa och säga att vi inte skulle komma för jag vägrade ha på mig lurarna. Läkaren/sköterskan (vad det nu var) började ju såklart proppsa på att vi måste komma. Men såklart vann jag i slutändan.

Ja, jag var envis som en röö gris som liten, även nu men kanske inte riktigt lika mycket som då. Men det är verkligen typiskt för mig och Åke, jag envis och han förvirrad :P Inget illa menat brorsan :)